Vem vet.........
Som en av mina läsare så riktigt påstod så går det aldrig någonsin att få några garantier när det gäller kärlek.
Inget underskrivet avtal som reglerar livet och som garanterar evig lycka och kärlek.
Hade livet varit roligare med ett sådant?
Tror inte det..........
Livet för oss framåt. Genom våra svåra stunder finner vi styrka. Ingen dag är den andra lik och tacksamheten borde vara stor för allt vi får uppleva.
Kanske är det verkligen så att man inte på riktigt kan uppskatta det man har förrän man nästan förlorat det?
Den "nya" Eyla står stadigt. Det skall till mycket hårda vindar för att rubba henne aldrig så lite. Trots att hon är sviken och bedragen räds hon inte längre. Det "värsta" har ju redan hänt.
Hon har burit sorgen över sveket och sorgen över att cancern tog hennes pappa alldeles för ung. Hon har inte blundat, inte väjt för sorgen utan gått rakt igenom den. Hon vågade se sanningen, så hemsk den var.
Genom allt har hon vågat ta sin egen väg. Lyssnat på goda råd men till sist ändå valt sin egen inre röst.
Hon var lycklig innan. Men ur det som växt fram i henne gror en ny lycka. Den bubblar och lever. En trygghet har slagit rot.
Hon är så stolt över sig själv.
Vem vet............det kan kanske bära henne långt.
Hon behöver inga garantier längre.......
Eyla
Besserwissrar
Jag måste vara galen men jag KAN inte sluta läsa inlägg om otrohet på nätet.
Likt en magnet dras jag till alla rader jag kan finna. Mestadels blir jag bara arg.
Det finns så många dumburkar där ute. Tänk att det är de som aldrig någonsin drabbats som kan uttala sig mest och säkrast om hur det är. De vet verkligen ingenting och det gör det hela så sorgligt.
Sanningen är ju den att ingen kan veta hur man kommer reagera. Ingen.
Sen har vi alla de (oftast älskarinnorna själva) som bensäkert uttalar sig om hur den bedragna frun är. Att hon alltid är en skata som inte ger mannen tillräckligt med sex, som gör mannen olycklig. Jag ser framför mig en ful och otrevlig människa med stor skäggig vårta på näsan, sjabbiga kläder som på något finurligt sätt ändå lyckas lura den "stackars" mannen att stanna hos henne. Ha ha ha......så jäkla dumt.
Ingen kan bergsäkert säga hur det ligger till i samtliga fall men jag kan med säkerhet säga att de flesta bedragna fruar är alldeles normala och trevliga kvinnor. Många gånger mycket vackrare än älskarinnan till och med.
De flesta av dem lever i sin lögn, ovetande om vad som händer bakom deras ryggar. Det finns inget bråk i familjen, sexet är bra och förhållandet i övrigt flyter på.
Det är aldrig den bedragnes fel. Aldrig.
Hur tänker då en tjej som lägger sig med en annan kvinnas man? Vissa gör det nog bara för att det är bekvämt, de vill bara ha sex och inget mer och det finns inga övriga känslor i bilden. Andra möter någon som de fattar tycke för och inleder på vinst och förlust ett förhållande för att - om möjligt - snärja den gifta mannen.
Men hur mår man då inombords? När man till och med sjunker så lågt utan några som helst garantier? Hur mår man i själen när mannen efter akten fortsätter hemåt till verkligheten? Och om det är så att man träffat en man som inte ger några som helst indikationer på att lämna sitt gamla liv, hur länge går man med på att vara någons leksak?
Älskarinnor är ju egentligen oftast ganska trasiga människor. Eller?
De måste ha förlorat en stor del av sin självrespekt för att orka hålla på.
Stackarna!
*ironi*
Eyla
Likt en magnet dras jag till alla rader jag kan finna. Mestadels blir jag bara arg.
Det finns så många dumburkar där ute. Tänk att det är de som aldrig någonsin drabbats som kan uttala sig mest och säkrast om hur det är. De vet verkligen ingenting och det gör det hela så sorgligt.
Sanningen är ju den att ingen kan veta hur man kommer reagera. Ingen.
Sen har vi alla de (oftast älskarinnorna själva) som bensäkert uttalar sig om hur den bedragna frun är. Att hon alltid är en skata som inte ger mannen tillräckligt med sex, som gör mannen olycklig. Jag ser framför mig en ful och otrevlig människa med stor skäggig vårta på näsan, sjabbiga kläder som på något finurligt sätt ändå lyckas lura den "stackars" mannen att stanna hos henne. Ha ha ha......så jäkla dumt.
Ingen kan bergsäkert säga hur det ligger till i samtliga fall men jag kan med säkerhet säga att de flesta bedragna fruar är alldeles normala och trevliga kvinnor. Många gånger mycket vackrare än älskarinnan till och med.
De flesta av dem lever i sin lögn, ovetande om vad som händer bakom deras ryggar. Det finns inget bråk i familjen, sexet är bra och förhållandet i övrigt flyter på.
Det är aldrig den bedragnes fel. Aldrig.
Hur tänker då en tjej som lägger sig med en annan kvinnas man? Vissa gör det nog bara för att det är bekvämt, de vill bara ha sex och inget mer och det finns inga övriga känslor i bilden. Andra möter någon som de fattar tycke för och inleder på vinst och förlust ett förhållande för att - om möjligt - snärja den gifta mannen.
Men hur mår man då inombords? När man till och med sjunker så lågt utan några som helst garantier? Hur mår man i själen när mannen efter akten fortsätter hemåt till verkligheten? Och om det är så att man träffat en man som inte ger några som helst indikationer på att lämna sitt gamla liv, hur länge går man med på att vara någons leksak?
Älskarinnor är ju egentligen oftast ganska trasiga människor. Eller?
De måste ha förlorat en stor del av sin självrespekt för att orka hålla på.
Stackarna!
*ironi*
Eyla
Trasig
En mysig helg är till ända.
Trots allt mys har det ändå smugit sig in lite gråt. Egentligen kan jag inte säga riktigt varför. Kanske är det för att jag fortfarande förknippar julen och allt därtill med tråkigheter?
Jag har fällt några stillsamma tårar mot hans axel. Han har kramat och tröstat mig. Bedyrat mig sin kärlek.
När vi krupit ner i sängen, trötta efter en trevlig stund på stadens tapasrestaurang viskar jag stilla genom mörkret:
-"Förlåt för att jag är så trasig och blir så jobbig."
Det blir tyst, så känner jag hans hand som söker min och kramar den hårt.
Med bruten röst viskar han:
-"Förlåt för att jag har gjort dig så trasig."
Eyla
Smärtan
I denna blogg skrivs det mycket om smärta.
Smärtan över att ha blivit sviken. Hur den smärtan fullständigt kan krama musten ur dig och hur den skär som knivar när det är som värst. Att den verkligen kan göra "ont".
Till viss del kommer nog smärtan stanna kvar. För alltid.
Men på ett annat sätt.
Den finns där, någonstans, som ett diffust dovt muller inom dig, som en svart skugga som sveper igenom ditt inre lite då och då. Men som snällt vivlar ner i sin lilla hörna igen och makar sig tillrätta. Så när känslostormarna yr, virvlar den omkring, utan att ta egentligt fäste, utan bara göra sig påmind. Som om den säger:
-"Jag finns här och Du kan aldrig bli av med mig."
Allt går hand i hand. Glädje och sorg, kärlek och hat.
Trots att livet mer och mer fylls med glädje finns det stunder när det mörka drar förbi. När man blir ledsen och när man blir arg. Varför skulle det drabba just oss?
I går när jag skulle sova kände jag hur det fladdrade till. Att smärtan ville ta fäste. Men istället för att jaga upp mig så makade jag mig bara närmre honom, tag hans hand i min, borrade in näsan vid hans hals samtidigt som jag tog ett djupt andetag och lät lugnet komma. Allt lade sig tillrätta igen.
Eyla
Smärtan över att ha blivit sviken. Hur den smärtan fullständigt kan krama musten ur dig och hur den skär som knivar när det är som värst. Att den verkligen kan göra "ont".
Till viss del kommer nog smärtan stanna kvar. För alltid.
Men på ett annat sätt.
Den finns där, någonstans, som ett diffust dovt muller inom dig, som en svart skugga som sveper igenom ditt inre lite då och då. Men som snällt vivlar ner i sin lilla hörna igen och makar sig tillrätta. Så när känslostormarna yr, virvlar den omkring, utan att ta egentligt fäste, utan bara göra sig påmind. Som om den säger:
-"Jag finns här och Du kan aldrig bli av med mig."
Allt går hand i hand. Glädje och sorg, kärlek och hat.
Trots att livet mer och mer fylls med glädje finns det stunder när det mörka drar förbi. När man blir ledsen och när man blir arg. Varför skulle det drabba just oss?
I går när jag skulle sova kände jag hur det fladdrade till. Att smärtan ville ta fäste. Men istället för att jaga upp mig så makade jag mig bara närmre honom, tag hans hand i min, borrade in näsan vid hans hals samtidigt som jag tog ett djupt andetag och lät lugnet komma. Allt lade sig tillrätta igen.
Eyla
Att må bra.
Jag har läst din kommentar flera gånger, Leia.
Och jag tror du har helt rätt. Det som gör ondast är måhända att man känner att man svikit sig själv. Att man låtit någon annan trampa på en, förnedra och förminska. Att man genom att stanna kvar och försöka förlåta inte har stått upp för sig själv tillräckligt och på grund av det inte kan må riktigt bra.
Men.......för det finns ju ett men, vad är rätt och vad är fel? Hur blir man riktigt lycklig igen? Om man har en man som ångrar sig så att hjärtat blöder och gör ALLT, precis ALLT för att försöka ställa allt tillrätta.
Om man själv känner att man älskar och att det finns mer.................
Kan man se sig själv i spegeln och verkligen må bra när man någonstans inom sig tvivlar på att det skulle vara rätt att gå?
Livet balanserar på en tunn tråd. Din livskamrat har svikit dig. Men ångrar sig och vill göra vad som krävs för att ställa allt tillrätta. Du måste ta ett beslut.
Det är inte helt lätt.
Precis som Du så har jag också förändrats.
Han och jag har förändrats. Det är ett nytt förhållande. Vi har börjat om.
Det är livsviktigt att börja om. Bygga en ny grund att stå på.
Jag blir så innerligt glad av att höra att Du mår bra. Att Du är tillfreds med Dina val. Att de var rätt för Dig.
På grund av hans ånger och hans sätt att agera så har mina val varit förhållandevis lätta. Jag tänker inte ge upp på oss. Och jag vet att vägen kommer vara slingrig och lång. Det låter tokigt, jag vet, men jag litar på att han kommer vara där för mig. Att han kommer hjälpa mig att må bättre. Att vi tillsammans skapar förutsättningar för att läka.
Jag tänker på Dig, Leia och önskar Dig allt gott!
Eyla
Och jag tror du har helt rätt. Det som gör ondast är måhända att man känner att man svikit sig själv. Att man låtit någon annan trampa på en, förnedra och förminska. Att man genom att stanna kvar och försöka förlåta inte har stått upp för sig själv tillräckligt och på grund av det inte kan må riktigt bra.
Men.......för det finns ju ett men, vad är rätt och vad är fel? Hur blir man riktigt lycklig igen? Om man har en man som ångrar sig så att hjärtat blöder och gör ALLT, precis ALLT för att försöka ställa allt tillrätta.
Om man själv känner att man älskar och att det finns mer.................
Kan man se sig själv i spegeln och verkligen må bra när man någonstans inom sig tvivlar på att det skulle vara rätt att gå?
Livet balanserar på en tunn tråd. Din livskamrat har svikit dig. Men ångrar sig och vill göra vad som krävs för att ställa allt tillrätta. Du måste ta ett beslut.
Det är inte helt lätt.
Precis som Du så har jag också förändrats.
Han och jag har förändrats. Det är ett nytt förhållande. Vi har börjat om.
Det är livsviktigt att börja om. Bygga en ny grund att stå på.
Jag blir så innerligt glad av att höra att Du mår bra. Att Du är tillfreds med Dina val. Att de var rätt för Dig.
På grund av hans ånger och hans sätt att agera så har mina val varit förhållandevis lätta. Jag tänker inte ge upp på oss. Och jag vet att vägen kommer vara slingrig och lång. Det låter tokigt, jag vet, men jag litar på att han kommer vara där för mig. Att han kommer hjälpa mig att må bättre. Att vi tillsammans skapar förutsättningar för att läka.
Jag tänker på Dig, Leia och önskar Dig allt gott!
Eyla
Tom på tankar, tom på ord.
Den senaste tiden har det varit lite berg och dalbana för mig.
Jag intalar mig själv att det är på grund av årstiden och att jag fortfarande förknippar så mycket smärta med julen och allt därtill. Det handlar om att överleva julen och komma ut hel på andra sidan.
Jag märker att jag blir mer och mer arg ju mer tiden går. Mer arg och mindre ledsen.
Fan ta dem, båda två.
Hur i helvete kan man behandla en annan människa på det ruttna vis de gjorde?
I natt drömde jag så konstigt. Det var en rörig dröm och den var fylld av ångest över det som hänt. Men.......jag träffade henne på ett café. Hon satt där och såg självbelåten och självsäker ut. I alla fall....så stegade jag fram till henne och bad henne dra åt helvete. Sen slog jag henne. Lappade till henne rakt över käften så hon blev alldeles röd. Det kändes bra inom mig. Att få ut aggressionen.
I samma dröm gjorde jag slut med honom. Sa till honom att berget var oöverstigligt och att hans svek förstört allt för all framtid. Jag ville se honom ledsen. Ville se honom våndas över att förlora mig. Inse vad han gjort.
När jag vaknade var jag bara tom.
Tom på tankar, tom på ord.
Eyla
Var hade jag varit?
Var hade jag varit idag......om han lämnat mig eller.........jag lämnat honom?
Hade jag varit singel? Eller hade jag haft någon som älskade mig?
Hade jag varit lycklig? Eller hade jag fortfarande sörjt HONOM?
Hade jag ältat lika mycket? Fortfarande sökt svaret på VARFÖR?
Stänger de som lämnar sin fruar/män direkt "av" sina känslor på nåt sätt? Får de lättare att må bra?
Och jag VET att det inte tjänar något till att tänka så här. Jag VET.
Ändå gör jag det ibland.
Hans handling fick mig att tvivla på mig själv. Känna mig smutsig och bortvald. Mindre värd.
Det är klart att jag funderar på hur det skulle ha gått för mig.
Jag var ju ändå bara en hårsmån från att få börja om igen. Ensam.
Det hade nog funnits någon för mig. Det tror jag absolut. Jag hade nog varit ganska uppvaktad och levt ett aktivt liv och sett ut att ha det bra. Utanpå.
Inuti tror jag att det sett annorlunda ut. För det hade aldrig blivit som med HONOM. Jag hade för alltid haft en saknad i mitt hjärta. Efter min bästa vän.........
Eyla
Att inte få nog.
Måndag kväll. Det är sent.
Jag kryper ner till honom i sängen.
Borrar ner mig i mjuka täcken och kuddar. Makar mig närmre.
Han sluter mig i sin famn, luktar i mitt hår, pussar mig.
Han kramar mig, tar på mig, slingrar in sina ben mellan mina. Kan inte ligga still.
Jag blir varm. Varm i kroppen och varm i hjärtat.
Så säger han........
-"Förlåt att jag tar på dig så mycket, men jag kan inte få nog av dig. Jag kan inte få nog av dig."
Och jag tänker........
Snälla älskade, lova att Du aldrig får nog av mig. Aldrig någonsin.
Eyla
Före och efter.
Det blir alltmer tydligt att mitt liv numera är uppdelat i före och efter.
Före otroheten.
Efter otroheten.
Ju längre tiden går så finns det mer och mer att blicka tillbaka på, fler minnen att återkoppla till. Har kommit på mig själv med att varje gång någon drar upp något gammalt......det kan vara en resa, en fest, en händelse, så placerar jag det direkt antingen i före eller efter.
Alltid.
Jag brukar tänka.......att jaha, det här hände före jag blev så olycklig eller oj, när det hände hade DET redan hänt och jag var olycklig.
Händelser FÖRE känns nästan värst. Det var ju då jag levde i en lögn. Det var då jag hade allt jobbigt framför mig.
Jag bär fortfarande på så mycket sorg inom mig. Sorg och ilska.
Jag kan på bråkdelen av en sekund nästan återuppleva alla de månader i mitt liv som blev en stor sorg. Jag kan stelna i mitt inre och fastna i en skruvad tanke.
Jag kan se mig själv utifrån. Som om jag vore nån annan och såg mig själv mitt i förödelsen. Jag tycker synd om kvinnan jag ser.
Och jag hatar det.
Jag hatar att tycka synd om. Vill inte att någon skall tycka synd om mig, inte ens jag själv.
Jag ser vårt liv. Utifrån.
Och jag kan fortfarande inte förstå hur det var möjligt för honom att riskera det fina vi har/hade.
Kan. Inte. Förstå.
Eyla
Före otroheten.
Efter otroheten.
Ju längre tiden går så finns det mer och mer att blicka tillbaka på, fler minnen att återkoppla till. Har kommit på mig själv med att varje gång någon drar upp något gammalt......det kan vara en resa, en fest, en händelse, så placerar jag det direkt antingen i före eller efter.
Alltid.
Jag brukar tänka.......att jaha, det här hände före jag blev så olycklig eller oj, när det hände hade DET redan hänt och jag var olycklig.
Händelser FÖRE känns nästan värst. Det var ju då jag levde i en lögn. Det var då jag hade allt jobbigt framför mig.
Jag bär fortfarande på så mycket sorg inom mig. Sorg och ilska.
Jag kan på bråkdelen av en sekund nästan återuppleva alla de månader i mitt liv som blev en stor sorg. Jag kan stelna i mitt inre och fastna i en skruvad tanke.
Jag kan se mig själv utifrån. Som om jag vore nån annan och såg mig själv mitt i förödelsen. Jag tycker synd om kvinnan jag ser.
Och jag hatar det.
Jag hatar att tycka synd om. Vill inte att någon skall tycka synd om mig, inte ens jag själv.
Jag ser vårt liv. Utifrån.
Och jag kan fortfarande inte förstå hur det var möjligt för honom att riskera det fina vi har/hade.
Kan. Inte. Förstå.
Eyla
Snabba beslut.
När sveket drabbade mig trodde jag att jag var tvungen att ta livsavgörande beslut direkt.
Att det förväntades att jag skulle ta ställning. Bestämma mig.
Det stressade mig och gjorde på många sätt att jag blockerade mig själv.
Varför skulle det vara bråttom? Varför skulle jag agera i affekt?
Underförstått kändes det som att människor i min närhet förväntade sig att jag skulle be honom fara åt helvete. Att sveket var oförlåtligt.
Jag vet nu att man aldrig kan säga till någon annan vilket sätt som är rätt. Man måste bestämma själv. Man måste våga strunta fullständigt i vad andra tycker och tänker. Man måste våga gå sin egen väg.
Man måste våga ställa krav på sin partner. Man måste tidigt inse att om sveket skall gå att lägga bakom sig så finns det en punkt där båda måste dra ett streck över det som hänt och gå vidare. Det funkar inte att dra upp otroheten i tid och otid och kasta det i sin partners ansikte.
Jag har gjort upp med mig själv. Jag är tillfreds med mina val. Jag vet inte om jag kan säga att jag har förlåtit honom men jag har accepterat att det har hänt och bestämt mig för att det inte skall hindra mig/oss i vårt fortsatta liv.
Jag vet också att jag aldrig kommer göra om denna resan. Skulle jag bli sviken igen så är dörren stängd. Aldrig att jag skulle orka en gång till. Aldrig.
Eyla
Snart helg.
I helgen skall jag åka bort på en liten weekend.
Med honom, min bästa vän.
Vi skall bara göra ingenting, ingenting som betyder allting. Att vara tillsammans och bara vara.
Så nu sitter jag här och längtar. Efter honom och på att helgen skall börja.
Det är såååå viktigt att unna sig tid tillsammans. Att ge sig själv tid att prata, umgås, skratta och ha kul. Gemensamma minnen som man plockar fram alla mörka och kalla dagar när allt känns hopplöst och tungt.
En riktigt skön helg önskar jag Er alla!
Eyla
Med honom, min bästa vän.
Vi skall bara göra ingenting, ingenting som betyder allting. Att vara tillsammans och bara vara.
Så nu sitter jag här och längtar. Efter honom och på att helgen skall börja.
Det är såååå viktigt att unna sig tid tillsammans. Att ge sig själv tid att prata, umgås, skratta och ha kul. Gemensamma minnen som man plockar fram alla mörka och kalla dagar när allt känns hopplöst och tungt.
En riktigt skön helg önskar jag Er alla!
Eyla
Sorgen
Jag mötte sorgen idag.
Bokstavligt.
En kvinna som för en liten tid sedan förlorat sin man i en olycka.
Sorgen stod som en aura runt henne. Liten och bräcklig, tunn och genomskinlig var hon. Stora uttryckslösa ögon som försökte le men misslyckades. Hon satt där framför mig, längst ut på stolen som om hon var på språng. Otålig men utan att veta på vart.
Jag kunde känna hennes sorg. Den gick nästan att ta på.
Vi sa några artighetsfraser till varandra men jag förstod att hon svarade med autopiloten på, hon var där men ändå inte.
Jag har aldrig sett sorg på det sättet.
Det var mäktigt och samtidigt avskyvärt.
När hon gått stod jag kvar. Tyst och fundersam.
Livet spelar oss ständigt sina spratt. Livet gör som det vill. Det blir aldrig som vi tänkt oss.
Men så länge vi har livet i behåll har vi ett val. Vi kan välja, vi kan förändra och göra bättre. När det är slut är det slut. För alltid.
Jag är så oändligt tacksam för chansen jag fått.
Eyla
Mobiler
Herregud......det har snart gått tre år. TRE år och jag mår fortfarande illa när jag av någon anledning kikar i hans mobil.
Denna gång helt öppet och inför honom när vi hjälptes åt att söka efter en sms konversation.
Jag stelnar inte av rädsla för att hitta något nytt, nej, det är minnena från förr som dyker upp. Hur det kändes att sitta där, oftast i mörkret och andlöst leta efter spår. Hur hjärtat stampade i bröstet. Hur adrenalinet pumpade.
Men alla spår var ju borttagna.
Varsamt raderade.
Till och med de oskyldiga konversationerna som fanns och borde funnits eftersom de var arbetskollegor.
DET gjorde mig mest misstänksam. Varför fanns det INGENTING?
Jag tittar i princip aldrig i hans mobil längre. Söker aldrig igenom den när han inte vet. Känner inget behov av det. Men minnet kan jag inte komma ifrån.
Minnet av när jag hittade extratelefonen gömd djupt ner i en jackficka och blodet liksom rann ur mig när jag hittade "henne" inlagd på denna nya telefon. En enda bokstav lyste mot mig på displayen.
"M"
Sanningen hade äntligen kommit ikapp.
Eyla
Varm i hjärtat
Jag blir varm i hjärtat när jag hör att mina små förvirrade rader om smärta och sorg kan hjälpa någon annan.
Det hälper mig att skriva (även om jag inte gör det lika ofta nu) och det hjälper mig att veta att det finns andra därute.
Andra som VET vad jag går igenom, som känt samma sak och som bara genom att finns där ute i cyberrymden ger mig trygghet.
Vi lever förmodligen väldigt olika liv, har olika bakgrund, våra historier om otroheten ser olika ut men vi kan ändå förenas i det vi gått/går igenom.
För mig har nu snart 3 år passerat. Det gör fortfarande ont ibland. Men jag kan sätta det onda i perspektiv och mot mycket annat som händer och sker är vår otrohet så liten och betydelselös.
Vardagen rullar på. Jag älskar min vardag.
Jag njuter varje stund jag får vara med min familj, min man och mina underbara ungdomar. Nya "vanliga" vardagsproblem som tillhör en familj med ungdomar kommer och går och gör att det hela tiden finns andra saker att fokusera på. Precis som det skall vara..........
Ta hand om Er, därute. Jag tänker på Er!
Eyla
Det hälper mig att skriva (även om jag inte gör det lika ofta nu) och det hjälper mig att veta att det finns andra därute.
Andra som VET vad jag går igenom, som känt samma sak och som bara genom att finns där ute i cyberrymden ger mig trygghet.
Vi lever förmodligen väldigt olika liv, har olika bakgrund, våra historier om otroheten ser olika ut men vi kan ändå förenas i det vi gått/går igenom.
För mig har nu snart 3 år passerat. Det gör fortfarande ont ibland. Men jag kan sätta det onda i perspektiv och mot mycket annat som händer och sker är vår otrohet så liten och betydelselös.
Vardagen rullar på. Jag älskar min vardag.
Jag njuter varje stund jag får vara med min familj, min man och mina underbara ungdomar. Nya "vanliga" vardagsproblem som tillhör en familj med ungdomar kommer och går och gör att det hela tiden finns andra saker att fokusera på. Precis som det skall vara..........
Ta hand om Er, därute. Jag tänker på Er!
Eyla
Kan man vara för stark?
Tycker män mest om svaga kvinnor?
Kvinnor som behöver tas om hand, kvinnor som de kan beskydda och värna om?
Kanske det ligger nedärvt i dem och är något som de behöver ge uttryck för?
Men vad är jag då? Är jag för stark?
Funderar
Ja, jag är nog en stark kvinna. Jag är självständig och vet vad jag vill. Löser det mesta själv.
Kanske har min iver att få bestämma och styra och ställa tryckt ner honom och gjort att han känt sig överflödig.
Inte behövd.
När jag tänker efter så har jag nog varit med och lagt sista handen och sista ordet på det mesta i vårt liv.
Varför?
Och sedan fanns HON där. Hon som talade om hur underbar han var, HON som visade beundran och hur mycket HON såg upp till honom. Klart att han blev påverkad. Han fick ju växa, något som jag omedvetet hållit tillbaka i honom. Eftersom jag alltid visste bäst.
HON visste inte bäst. HON behövde hjälp och han fick hjälpa. HON visade uppskattning. Allt var lättsamt eftersom de aldrig delade något vardagsansvar.
Kanske är det inte förrän nu jag inser hur oändligt mycket det ALLTID är att jobba på i ett förhållande. Att man inte får stagnera, att man ofta behöver ifrågasätta invanda roller och mönster och framförallt vara LYHÖRD för hur partnern mår. Om man alltid pratar, pratar, pratar med varandra så löser man det mesta.
Det han gjorde var avskyvärt. Jag tänker inte rättfärdiga det på något sätt. Han kunde ha pratat med mig. Han kunde ha gjort annorlunda.
Men ju längre tiden går desto mer öppnas mina ögon och jag vågar uttala sanningen för mig själv.
Jag hade också en del i det som hände.
Jag kommer aldrig bli liten och bräcklig. Jag kommer aldrig vara en kvinna som måste bli omhuldad. Men jag behöver honom. Jag behöver hans hjälp, hans närhet, hans visdom, hans tankar, hans kärlek.
Jag behöver honom.
Jag vet inte alltid bäst själv.
Eyla
Kvinnor som behöver tas om hand, kvinnor som de kan beskydda och värna om?
Kanske det ligger nedärvt i dem och är något som de behöver ge uttryck för?
Men vad är jag då? Är jag för stark?
Funderar
Ja, jag är nog en stark kvinna. Jag är självständig och vet vad jag vill. Löser det mesta själv.
Kanske har min iver att få bestämma och styra och ställa tryckt ner honom och gjort att han känt sig överflödig.
Inte behövd.
När jag tänker efter så har jag nog varit med och lagt sista handen och sista ordet på det mesta i vårt liv.
Varför?
Och sedan fanns HON där. Hon som talade om hur underbar han var, HON som visade beundran och hur mycket HON såg upp till honom. Klart att han blev påverkad. Han fick ju växa, något som jag omedvetet hållit tillbaka i honom. Eftersom jag alltid visste bäst.
HON visste inte bäst. HON behövde hjälp och han fick hjälpa. HON visade uppskattning. Allt var lättsamt eftersom de aldrig delade något vardagsansvar.
Kanske är det inte förrän nu jag inser hur oändligt mycket det ALLTID är att jobba på i ett förhållande. Att man inte får stagnera, att man ofta behöver ifrågasätta invanda roller och mönster och framförallt vara LYHÖRD för hur partnern mår. Om man alltid pratar, pratar, pratar med varandra så löser man det mesta.
Det han gjorde var avskyvärt. Jag tänker inte rättfärdiga det på något sätt. Han kunde ha pratat med mig. Han kunde ha gjort annorlunda.
Men ju längre tiden går desto mer öppnas mina ögon och jag vågar uttala sanningen för mig själv.
Jag hade också en del i det som hände.
Jag kommer aldrig bli liten och bräcklig. Jag kommer aldrig vara en kvinna som måste bli omhuldad. Men jag behöver honom. Jag behöver hans hjälp, hans närhet, hans visdom, hans tankar, hans kärlek.
Jag behöver honom.
Jag vet inte alltid bäst själv.
Eyla
