Att vara ledsen
Jag får ofta frågan om det verkligen tar så lång tid att komma över ett svek. Om det verkligen är värt det?
Och svaret är ja........det tar lång tid, men det är givetvis olika för alla.
Men en sak som jag funderat över på sistone är många människors rädsla för att vara ledsen.
Det är inte farligt att vara ledsen. Ändå tror man att gränsen för att ha kommit över en otrohet den går naturligt vid när man inte är ledsen längre. För vissa kanske det är så. Men inte för mig.
Jag tror nämligen att man aldrig slutar vara ledsen över det. Precis som man bär på andra händelser och skeenden i livet som man för alltid är sorgsen över.
Min vändpunkt kom när jag slutade vara rädd för att vara ledsen. När jag bara lät allt det ledsna finnas där. Det finns där och det är inte farligt.
Det kan till och med ibland vara skönt att gråta och tycka synd om sig själv. Det kan på något konstigt släppa fram allt det andra, det som är glatt och bra.
Mycket av min ledsenhet kommer ju ut här, på bloggen. Därför kanske det är lätt för Dig som läsare att tro att jag fortfarande. efter tre (3) år mestadels har sorg. Men så är det självklart inte.
Mitt liv rullar vidare och jag har fått acceptera att det ledsna är en del av mig. Och verkligen, det är OK.
Eyla
Och svaret är ja........det tar lång tid, men det är givetvis olika för alla.
Men en sak som jag funderat över på sistone är många människors rädsla för att vara ledsen.
Det är inte farligt att vara ledsen. Ändå tror man att gränsen för att ha kommit över en otrohet den går naturligt vid när man inte är ledsen längre. För vissa kanske det är så. Men inte för mig.
Jag tror nämligen att man aldrig slutar vara ledsen över det. Precis som man bär på andra händelser och skeenden i livet som man för alltid är sorgsen över.
Min vändpunkt kom när jag slutade vara rädd för att vara ledsen. När jag bara lät allt det ledsna finnas där. Det finns där och det är inte farligt.
Det kan till och med ibland vara skönt att gråta och tycka synd om sig själv. Det kan på något konstigt släppa fram allt det andra, det som är glatt och bra.
Mycket av min ledsenhet kommer ju ut här, på bloggen. Därför kanske det är lätt för Dig som läsare att tro att jag fortfarande. efter tre (3) år mestadels har sorg. Men så är det självklart inte.
Mitt liv rullar vidare och jag har fått acceptera att det ledsna är en del av mig. Och verkligen, det är OK.
Eyla
Till min man
Det är så otroligt mycket som jag skulle vilja säga Dig. Men orden snubblar när de skall fram.
Allt låter så futtigt och förminskat och det känns inte som att jag får den tyngd i orden som jag vill förmedla.
Du är min allra bästa vän.
Saker jag upplever under dagen och speciella händelser blir inte riktigt verkliga förrän jag fått berätta dem för Dig. Du gör mig hel. Under alla våra år tillsammans har Du alltid fått mig att känna mig speciell, utvald och jag har fått sitta där ensam högt uppe på min piedestal.
Jag älskar våra samtal, våra diskussioner, att höra Dig berätta och förklara och samtidigt hur Du lyssnar på mig.
Du är vacker. För mig är Du en riktig man. Du märker det kanske inte men jag brukar lite avsiktligt hamna några steg bakom Dig på våra promenader så att jag kan spana in Din sexiga rumpa. Jag fascineras av hur Du gestikulerar och använder Dina händer. De är så vackra att se på. Jag älskar hur Du ser på mig. Hur det lyser i Dina ögon att Du älskar mig.
Jag har så förbaskat roligt med Dig. Alltid. Jag mår bra när jag får vara med Dig. Saknar Dig alltid när Du inte är i närheten.
Jag verkligen hatar det Du gjorde mot mig. Men samtidigt beundrar jag sättet Du försöker ställa allt tillrätta. Hur Du vågar visa Din ånger och hur Du låter bli att skylla ifrån Dig och verkligen tar ansvar för Ditt misstag.
Det som hände, det hände och jag orkar inte grotta runt i orsakerna till det längre.
Vi lever här och nu och jag vill ta tillvara alla dagar vi har framför oss.
Jag beundrar Dig och jag är så stolt över Dig.
Jag tror att det vi har är få förunnat. Låt oss vara rädda om det.
Eyla
Allt låter så futtigt och förminskat och det känns inte som att jag får den tyngd i orden som jag vill förmedla.
Du är min allra bästa vän.
Saker jag upplever under dagen och speciella händelser blir inte riktigt verkliga förrän jag fått berätta dem för Dig. Du gör mig hel. Under alla våra år tillsammans har Du alltid fått mig att känna mig speciell, utvald och jag har fått sitta där ensam högt uppe på min piedestal.
Jag älskar våra samtal, våra diskussioner, att höra Dig berätta och förklara och samtidigt hur Du lyssnar på mig.
Du är vacker. För mig är Du en riktig man. Du märker det kanske inte men jag brukar lite avsiktligt hamna några steg bakom Dig på våra promenader så att jag kan spana in Din sexiga rumpa. Jag fascineras av hur Du gestikulerar och använder Dina händer. De är så vackra att se på. Jag älskar hur Du ser på mig. Hur det lyser i Dina ögon att Du älskar mig.
Jag har så förbaskat roligt med Dig. Alltid. Jag mår bra när jag får vara med Dig. Saknar Dig alltid när Du inte är i närheten.
Jag verkligen hatar det Du gjorde mot mig. Men samtidigt beundrar jag sättet Du försöker ställa allt tillrätta. Hur Du vågar visa Din ånger och hur Du låter bli att skylla ifrån Dig och verkligen tar ansvar för Ditt misstag.
Det som hände, det hände och jag orkar inte grotta runt i orsakerna till det längre.
Vi lever här och nu och jag vill ta tillvara alla dagar vi har framför oss.
Jag beundrar Dig och jag är så stolt över Dig.
Jag tror att det vi har är få förunnat. Låt oss vara rädda om det.
Eyla
Min egen dokusåpa
Förra helgen pratade vi lite om det här med att göra upp egna föreställningar om vad som egentligen hände.
Det är nämligen något som jag är mästare på.
Han har ju berättat det mesta men ändå vet jag ju inte hela storyn. Jag målar upp scenarier hur det såg ut och var när hon anlände till hans hotellrum, vad de pratade om innan akten, hur de började ta i varann och vad de sa för ömhetsbetygelser till varandra.
Jag förstorar och göra allt värre.
I allt vad han berättat för mig så har det klart framgått att deras relation var väldigt kamratlig och arbetsmässig. Ändå fanns det en sexuell dragning mellan dem. Men hur känns det då när man klär av sig naken och hoppar i säng med en människa som man egentligen innerst inne inte känner så värst väl? Någon man suttit runt konferensbordet med och bara pratat jobb med.
Man berättar inte sina innersta tankar, visar inte sitt innersta jag, men ändå är det OK att stoppa in sin kuk i denna rätt så främmade kvinnas fitta. Jag bara undrar?
Jag frågade honom det.
Svaret jag fick var att ju mer han tänkte på det så kändes det så underligt och pinsamt att han ens har befunnit sig i situationen. Att så här i efterhand så framstår allt så overkligt.
Att så fort akten var klar så infann sig en krystad tystnad.
Ja....vad skall jag säga? Ändå ville han stoppa in den fler gånger.
Att knulla med någon är för mig väldigt intimt. Det är något jag absolut inte skulle göra med vem som helst och vägen till att jag skulle kunna öppna mig för en man måste gå genom att våra sinnen möts. Att jag får del av hans hjärna. Det skulle vara helt OTÄNKBART för mig att ligga med någon på grunder av att jag bara finner honom snygg eller attraktiv. Jag måste helt enkelt vara väldigt trygg annars funkar det inte.
Men jag är kanske lite konstig?
Jag ser dem framför mig på jobbet. Ett möte vid kaffemaskinen.
-"Hej,hej! Allt bra?"
-"Jodå, allt bara bra. Förresten skall vi knulla ikväll?"
-"Visst, det går bra. Kan jag komma vid 8 snåret?"
Som när man var liten och frågade någon om den ville leka, eller när man bokar ett affärsmöte.
Var hittar man lusten då? Är det kanske inte lusten efter den andra människan som driver utan lusten efter lusten? Alltså själva akten, det djuriska sexet, som lockar och att den man gör det med inte har lika stor betydelse, bara det är någon som man finner någorlunda attraktiv? Att denna någon bekräftar en.
Jag är som jag började min text med världsmästare på att bygga upp bilder i mitt huvud. Ni kan inte ana hur många olika scenarier jag genomlidit. Dumma, dumma jag.........jag fastnar i min egen dokusåpa.
Eyla
Kan inte släppa........
Bara för att återknyta lite till mitt förra inlägg.
Jag har nämligen inte kunnat sluta tänka på det.
Om det nu är så att Christers fru (hon är ju den enda respektive som är kvar från den tiden) verkligen inte har några som helst problem med att hennes man står och gullar på scenen med sin gamla älskarinna, hur känner hon då när allt prat börjar? När rubriker och löpsedlar bara tar upp och fokuserar på den gamla otroheten? För visst måste de båda ha förstått att det skulle bli så?
Jag är den första att gratulera dem om de hittat en form att förhålla sig till det som har hänt och på så sätt i vissa sammanhang kunna träffas. Men det måste ju vara en HELT annan sak att återigen få det slängt i ansiktet via löpsedlar och samtidigt sitta och veta att nu pratas det ute i stugorna. Visst måste det kännas i hennes hjärta?
Är det inte konstigt att man utsätter sig för det frivilligt? Och hur kan Christer vilja utsätta sin fru för det?
Och jag vet.......det är inte min sak att döma, men jag kan inte låta bli att tänka mig in i om det hade varit jag.
Jag kan verkligen känna med Christers fru.
Och nej, jag tycker inte om varken Christer eller Lotta. Jag tycker inte om sättet de bagatelliserar det de gjort. Med ett ryck på axlarna viftar de bort det som blev livsomvälvande för mig. Som om min smärta inte var något värd. Som om jag överdrivit allting och är onormal.
Det blir i alla fall inga röster från mig på lördag.
Eyla
Är det verkligen ok?
Ja.....vad kan man läsa på löpsedlarna idag?
"Efter otrohetsaffären. Vi har ingenting att skämmas för!!"
Självklart är det Christer och Lotta som uttalar sig.
Vadå, vi har ingenting att skämmas för?
Jo, ni har ALLT att skämmas för. Det finns inget fint med att sitta och se ert lismande för varandra på scenen. Hur ni tar i varandra, rufsar i håret, tittar djupt i ögonen. Även om ni båda kommit vidare och bagatelliserar hela historien. Även om ni säger (och det kanske verkligen är så) att det är OK med era respektive.
Det är inte fint.
För mig är det smutsigt och fult och bara tanken på att min man någon gång i framtiden skulle stå och gulla med "henne" offentligt får mig att må riktigt illa.
Hur långt jag än kommit i min bearbetning så hade det ändå känts som ett hån.
Men sån är jag............
Eyla
"Efter otrohetsaffären. Vi har ingenting att skämmas för!!"
Självklart är det Christer och Lotta som uttalar sig.
Vadå, vi har ingenting att skämmas för?
Jo, ni har ALLT att skämmas för. Det finns inget fint med att sitta och se ert lismande för varandra på scenen. Hur ni tar i varandra, rufsar i håret, tittar djupt i ögonen. Även om ni båda kommit vidare och bagatelliserar hela historien. Även om ni säger (och det kanske verkligen är så) att det är OK med era respektive.
Det är inte fint.
För mig är det smutsigt och fult och bara tanken på att min man någon gång i framtiden skulle stå och gulla med "henne" offentligt får mig att må riktigt illa.
Hur långt jag än kommit i min bearbetning så hade det ändå känts som ett hån.
Men sån är jag............
Eyla
Tack!
Tack till alla er underbara människor där ute som delar med sig av era erfarenheter och liv.
Många är de gånger som jag känner tårarna komma i ögonvrån när jag läser era kommentarer.
Så olika livsöden men ändå inte. Att man ändå kan förenas i känslan av att ha blivit sviken och att det verkligen finns människor "där ute" som förstår. Verkligen förstår.
Alla dessa tankar och känslor som virvlar runt i kroppen. Hur humöret åker berg och dalbana. Att man kan gå från sprudlande glad till djupaste förtvivlan på mindre än en sekund. Att känna att man inte duger, fast man VET innerst inne att det gör man visst. Man vågar bara helt enkelt inte tro på det längre.
Jag minns hur jag själv ( i början av min resa) frenetiskt letade på nätet efter nåt/nån som kunde ge lite hopp. Nån som kunde ge svar på hur jag skulle komma ur detta helvete. Jag ville se bevis för att det gick och att det skulle gå att må bra igen.
Jag fann inte så mycket. Det mesta handlade om att hämnas, ge mannen på foten och att börja om på nytt utan att ägna det gamla en tanke. Helt enkelt sopa under mattan och låtsas som ingenting.
Men det funkade inte riktigt så för mig.
Jag visst ju tidigt vad jag ville men inte riktigt hur jag skulle komma dit. Jag förstod att hur det än skulle bli med vårt äktenskap så skulle det inte finnas några genvägar. Jag skulle bli tvungen att gå rakt igenom sorgen och smärtan, ta in den fullt ut och våga inse. Annars skulle jag aldrig bli hel igen.
För mig har det handlat om att lära känna mig själv. Att lära mig tycka om mig själv igen och förstå att det inte var mitt fel.
Jag gjorde inget fel. Felet var hans och jag har valt att förlåta HONOM.
Jag har lärt mig att se annorlunda på skeenden. Att inte ha så mycket förutfattade meningar och att saker jag gör/inte gör får konsekvenser. Att man för att kunna ha ett bra äktenskap måste "arbeta" på det hela tiden. Aktivt välja varandra varje dag.
Jag har också förstått hur oändligt viktigt det är att våga lita på sig själv. Att våga följa sitt eget hjärta. No matter what.
Men jag kommer aldrig glömma hur liten jag kände mig då, i februari 2009. Ensam, tom och ihålig. Då, när livet såg ut att vara slut.
Det var då jag som mest behövde en strimma hopp. Hopp om att det fanns en framtid. Att det gick att bli hel igen och att faktiskt skratta och vara lycklig igen.
För det går.
Det krävs en hel jävla massa arbete men det är inte omöjligt.
Det är denna enda lilla strimma av hopp som jag hoppas att jag har kunnat förmedla till alla er.
Kram Eyla
Många är de gånger som jag känner tårarna komma i ögonvrån när jag läser era kommentarer.
Så olika livsöden men ändå inte. Att man ändå kan förenas i känslan av att ha blivit sviken och att det verkligen finns människor "där ute" som förstår. Verkligen förstår.
Alla dessa tankar och känslor som virvlar runt i kroppen. Hur humöret åker berg och dalbana. Att man kan gå från sprudlande glad till djupaste förtvivlan på mindre än en sekund. Att känna att man inte duger, fast man VET innerst inne att det gör man visst. Man vågar bara helt enkelt inte tro på det längre.
Jag minns hur jag själv ( i början av min resa) frenetiskt letade på nätet efter nåt/nån som kunde ge lite hopp. Nån som kunde ge svar på hur jag skulle komma ur detta helvete. Jag ville se bevis för att det gick och att det skulle gå att må bra igen.
Jag fann inte så mycket. Det mesta handlade om att hämnas, ge mannen på foten och att börja om på nytt utan att ägna det gamla en tanke. Helt enkelt sopa under mattan och låtsas som ingenting.
Men det funkade inte riktigt så för mig.
Jag visst ju tidigt vad jag ville men inte riktigt hur jag skulle komma dit. Jag förstod att hur det än skulle bli med vårt äktenskap så skulle det inte finnas några genvägar. Jag skulle bli tvungen att gå rakt igenom sorgen och smärtan, ta in den fullt ut och våga inse. Annars skulle jag aldrig bli hel igen.
För mig har det handlat om att lära känna mig själv. Att lära mig tycka om mig själv igen och förstå att det inte var mitt fel.
Jag gjorde inget fel. Felet var hans och jag har valt att förlåta HONOM.
Jag har lärt mig att se annorlunda på skeenden. Att inte ha så mycket förutfattade meningar och att saker jag gör/inte gör får konsekvenser. Att man för att kunna ha ett bra äktenskap måste "arbeta" på det hela tiden. Aktivt välja varandra varje dag.
Jag har också förstått hur oändligt viktigt det är att våga lita på sig själv. Att våga följa sitt eget hjärta. No matter what.
Men jag kommer aldrig glömma hur liten jag kände mig då, i februari 2009. Ensam, tom och ihålig. Då, när livet såg ut att vara slut.
Det var då jag som mest behövde en strimma hopp. Hopp om att det fanns en framtid. Att det gick att bli hel igen och att faktiskt skratta och vara lycklig igen.
För det går.
Det krävs en hel jävla massa arbete men det är inte omöjligt.
Det är denna enda lilla strimma av hopp som jag hoppas att jag har kunnat förmedla till alla er.
Kram Eyla
Att fastna i dåtiden.
Helgen som började med en känslomässig fredag blev faktiskt riktigt bra.
Det har varit en skön helg. Avkopplande.
Jag har i och för sig drömt, dumma drömmar, som mest handlat om snokande och letande efter telefoner i jackfickor. Jag upplevde ännu en gång hur det kändes att hitta den där jävla telefonen och se hennes förbannade mobilnummer inlagt mitt ibland alla gamla kontakter. I drömmen ringde jag upp henne. Jag sa väl mest väldigt icke rumsrena saker som jag inte vill upprepa här men det kändes bra att få skälla av sig.
Varför var jag så snäll "då" i verkligheten? Varför?
Sen drömde jag om vad de pratade om, hur han lät när han ringde upp henne, att han sa att han saknade henne och att de pratade om vad de skulle göra med varandra nästa gång de sågs. Fy fan.......det var jobbigt.
Det var så jobbigt och jag kunde inte släppa det så i söndags var jag tvungen att fråga honom igen.
Jag ville än en gång veta vad de pratade om och om han sa att han längtade efter henne?
Än en gång beskrev han deras "relation" som väldigt kamratlig. Att de nästan uteslutande pratade jobb och problem på den gemensamma arbetsplatsen och att det blev en hel del sportsnack eftersom hon ju var lite "grabbig". Inget romantiskt alls.
Jag får välja att tro honom. Även om det känns ännu lustigare att han för "detta" valde att riskera mig och vårt gemensamma liv.
Visst är det lustigt hur man då och då snöar in på vissa detaljer. Hur man bygger upp egna föreställningar som oftast är värre än verkligheten. Ändå kan jag inte släppa tanken på att det ändå är något han undanhåller för mig. Nån liten detalj som han inte varit riktigt ärlig mot mig med, kanske för att skona mig, men ändå. Vad skulle det egentligen göra för skillnad nu?
När blir kärleken ren igen? När är smutsen borttvättad? Skiten som han drog hem?
Han lägger ofta sina stora varma händer runt mina kinder och tittar mig djupt i ögonen och påminner mig om att vi är här och nu. Att det "gamla" är över och inte kommer igen. Men varför fastnar jag så ofta där då? Är det något som fortfarande inte är utrett? Är det så att jag själv väljer att stanna kvar?
Och varför i så fall?
Eyla
Det har varit en skön helg. Avkopplande.
Jag har i och för sig drömt, dumma drömmar, som mest handlat om snokande och letande efter telefoner i jackfickor. Jag upplevde ännu en gång hur det kändes att hitta den där jävla telefonen och se hennes förbannade mobilnummer inlagt mitt ibland alla gamla kontakter. I drömmen ringde jag upp henne. Jag sa väl mest väldigt icke rumsrena saker som jag inte vill upprepa här men det kändes bra att få skälla av sig.
Varför var jag så snäll "då" i verkligheten? Varför?
Sen drömde jag om vad de pratade om, hur han lät när han ringde upp henne, att han sa att han saknade henne och att de pratade om vad de skulle göra med varandra nästa gång de sågs. Fy fan.......det var jobbigt.
Det var så jobbigt och jag kunde inte släppa det så i söndags var jag tvungen att fråga honom igen.
Jag ville än en gång veta vad de pratade om och om han sa att han längtade efter henne?
Än en gång beskrev han deras "relation" som väldigt kamratlig. Att de nästan uteslutande pratade jobb och problem på den gemensamma arbetsplatsen och att det blev en hel del sportsnack eftersom hon ju var lite "grabbig". Inget romantiskt alls.
Jag får välja att tro honom. Även om det känns ännu lustigare att han för "detta" valde att riskera mig och vårt gemensamma liv.
Visst är det lustigt hur man då och då snöar in på vissa detaljer. Hur man bygger upp egna föreställningar som oftast är värre än verkligheten. Ändå kan jag inte släppa tanken på att det ändå är något han undanhåller för mig. Nån liten detalj som han inte varit riktigt ärlig mot mig med, kanske för att skona mig, men ändå. Vad skulle det egentligen göra för skillnad nu?
När blir kärleken ren igen? När är smutsen borttvättad? Skiten som han drog hem?
Han lägger ofta sina stora varma händer runt mina kinder och tittar mig djupt i ögonen och påminner mig om att vi är här och nu. Att det "gamla" är över och inte kommer igen. Men varför fastnar jag så ofta där då? Är det något som fortfarande inte är utrett? Är det så att jag själv väljer att stanna kvar?
Och varför i så fall?
Eyla
Mitt ömtåliga hjärta
För exakt tre år sedan gick mitt hjärta i tusen bitar.
Jag hörde någon skrika rakt ut av förtvivlan men insåg inte att det var jag.
Jag föll.......
Det kändes bokstavligt som att marken öppande sig under mig och att jag försvann. Rasade ihop som en liten hög på den äkta mattan hemma på kontoret. Tid och rum försvann.
Det var tisdagen den 17 februari 2009 och mitt liv föll i bitar.
Han hade precis erkänt att han varit otrogen.
****************************
Livet kommer för alltid att vara uppdelat i före och efter.
"Hon" som var jag var borta för alltid.
Det är skrämmande hur rysligt fort det går att förändra en människa för gott.
****************************
Under tre år har jag lappat och lagat mitt spruckna hjärta. Inifrån och ut.
I dag är det ärrat och tillbucklat, ömtåligt men i alla fall helt.
Även om min värld stannade och förändrades så snurrade resten av världen vidare. Som om inget hade hänt.
17 februari - årets jävligaste dag.
Eyla
Jag hörde någon skrika rakt ut av förtvivlan men insåg inte att det var jag.
Jag föll.......
Det kändes bokstavligt som att marken öppande sig under mig och att jag försvann. Rasade ihop som en liten hög på den äkta mattan hemma på kontoret. Tid och rum försvann.
Det var tisdagen den 17 februari 2009 och mitt liv föll i bitar.
Han hade precis erkänt att han varit otrogen.
****************************
Livet kommer för alltid att vara uppdelat i före och efter.
"Hon" som var jag var borta för alltid.
Det är skrämmande hur rysligt fort det går att förändra en människa för gott.
****************************
Under tre år har jag lappat och lagat mitt spruckna hjärta. Inifrån och ut.
I dag är det ärrat och tillbucklat, ömtåligt men i alla fall helt.
Även om min värld stannade och förändrades så snurrade resten av världen vidare. Som om inget hade hänt.
17 februari - årets jävligaste dag.
Eyla
Det tar aldrig slut.
Jag vet inte vad jag skall skriva. Har inget som helst behov just nu att dela med mig.
Blir bara ledsen när jag tänker på att idag, just idag, är det någon annan därute som inser att hon/han är bedragen.
Som måste börja sin resa.
Eyla
Vem vet.........
Som en av mina läsare så riktigt påstod så går det aldrig någonsin att få några garantier när det gäller kärlek.
Inget underskrivet avtal som reglerar livet och som garanterar evig lycka och kärlek.
Hade livet varit roligare med ett sådant?
Tror inte det..........
Livet för oss framåt. Genom våra svåra stunder finner vi styrka. Ingen dag är den andra lik och tacksamheten borde vara stor för allt vi får uppleva.
Kanske är det verkligen så att man inte på riktigt kan uppskatta det man har förrän man nästan förlorat det?
Den "nya" Eyla står stadigt. Det skall till mycket hårda vindar för att rubba henne aldrig så lite. Trots att hon är sviken och bedragen räds hon inte längre. Det "värsta" har ju redan hänt.
Hon har burit sorgen över sveket och sorgen över att cancern tog hennes pappa alldeles för ung. Hon har inte blundat, inte väjt för sorgen utan gått rakt igenom den. Hon vågade se sanningen, så hemsk den var.
Genom allt har hon vågat ta sin egen väg. Lyssnat på goda råd men till sist ändå valt sin egen inre röst.
Hon var lycklig innan. Men ur det som växt fram i henne gror en ny lycka. Den bubblar och lever. En trygghet har slagit rot.
Hon är så stolt över sig själv.
Vem vet............det kan kanske bära henne långt.
Hon behöver inga garantier längre.......
Eyla
Besserwissrar
Jag måste vara galen men jag KAN inte sluta läsa inlägg om otrohet på nätet.
Likt en magnet dras jag till alla rader jag kan finna. Mestadels blir jag bara arg.
Det finns så många dumburkar där ute. Tänk att det är de som aldrig någonsin drabbats som kan uttala sig mest och säkrast om hur det är. De vet verkligen ingenting och det gör det hela så sorgligt.
Sanningen är ju den att ingen kan veta hur man kommer reagera. Ingen.
Sen har vi alla de (oftast älskarinnorna själva) som bensäkert uttalar sig om hur den bedragna frun är. Att hon alltid är en skata som inte ger mannen tillräckligt med sex, som gör mannen olycklig. Jag ser framför mig en ful och otrevlig människa med stor skäggig vårta på näsan, sjabbiga kläder som på något finurligt sätt ändå lyckas lura den "stackars" mannen att stanna hos henne. Ha ha ha......så jäkla dumt.
Ingen kan bergsäkert säga hur det ligger till i samtliga fall men jag kan med säkerhet säga att de flesta bedragna fruar är alldeles normala och trevliga kvinnor. Många gånger mycket vackrare än älskarinnan till och med.
De flesta av dem lever i sin lögn, ovetande om vad som händer bakom deras ryggar. Det finns inget bråk i familjen, sexet är bra och förhållandet i övrigt flyter på.
Det är aldrig den bedragnes fel. Aldrig.
Hur tänker då en tjej som lägger sig med en annan kvinnas man? Vissa gör det nog bara för att det är bekvämt, de vill bara ha sex och inget mer och det finns inga övriga känslor i bilden. Andra möter någon som de fattar tycke för och inleder på vinst och förlust ett förhållande för att - om möjligt - snärja den gifta mannen.
Men hur mår man då inombords? När man till och med sjunker så lågt utan några som helst garantier? Hur mår man i själen när mannen efter akten fortsätter hemåt till verkligheten? Och om det är så att man träffat en man som inte ger några som helst indikationer på att lämna sitt gamla liv, hur länge går man med på att vara någons leksak?
Älskarinnor är ju egentligen oftast ganska trasiga människor. Eller?
De måste ha förlorat en stor del av sin självrespekt för att orka hålla på.
Stackarna!
*ironi*
Eyla
Likt en magnet dras jag till alla rader jag kan finna. Mestadels blir jag bara arg.
Det finns så många dumburkar där ute. Tänk att det är de som aldrig någonsin drabbats som kan uttala sig mest och säkrast om hur det är. De vet verkligen ingenting och det gör det hela så sorgligt.
Sanningen är ju den att ingen kan veta hur man kommer reagera. Ingen.
Sen har vi alla de (oftast älskarinnorna själva) som bensäkert uttalar sig om hur den bedragna frun är. Att hon alltid är en skata som inte ger mannen tillräckligt med sex, som gör mannen olycklig. Jag ser framför mig en ful och otrevlig människa med stor skäggig vårta på näsan, sjabbiga kläder som på något finurligt sätt ändå lyckas lura den "stackars" mannen att stanna hos henne. Ha ha ha......så jäkla dumt.
Ingen kan bergsäkert säga hur det ligger till i samtliga fall men jag kan med säkerhet säga att de flesta bedragna fruar är alldeles normala och trevliga kvinnor. Många gånger mycket vackrare än älskarinnan till och med.
De flesta av dem lever i sin lögn, ovetande om vad som händer bakom deras ryggar. Det finns inget bråk i familjen, sexet är bra och förhållandet i övrigt flyter på.
Det är aldrig den bedragnes fel. Aldrig.
Hur tänker då en tjej som lägger sig med en annan kvinnas man? Vissa gör det nog bara för att det är bekvämt, de vill bara ha sex och inget mer och det finns inga övriga känslor i bilden. Andra möter någon som de fattar tycke för och inleder på vinst och förlust ett förhållande för att - om möjligt - snärja den gifta mannen.
Men hur mår man då inombords? När man till och med sjunker så lågt utan några som helst garantier? Hur mår man i själen när mannen efter akten fortsätter hemåt till verkligheten? Och om det är så att man träffat en man som inte ger några som helst indikationer på att lämna sitt gamla liv, hur länge går man med på att vara någons leksak?
Älskarinnor är ju egentligen oftast ganska trasiga människor. Eller?
De måste ha förlorat en stor del av sin självrespekt för att orka hålla på.
Stackarna!
*ironi*
Eyla
Trasig
En mysig helg är till ända.
Trots allt mys har det ändå smugit sig in lite gråt. Egentligen kan jag inte säga riktigt varför. Kanske är det för att jag fortfarande förknippar julen och allt därtill med tråkigheter?
Jag har fällt några stillsamma tårar mot hans axel. Han har kramat och tröstat mig. Bedyrat mig sin kärlek.
När vi krupit ner i sängen, trötta efter en trevlig stund på stadens tapasrestaurang viskar jag stilla genom mörkret:
-"Förlåt för att jag är så trasig och blir så jobbig."
Det blir tyst, så känner jag hans hand som söker min och kramar den hårt.
Med bruten röst viskar han:
-"Förlåt för att jag har gjort dig så trasig."
Eyla
Smärtan
I denna blogg skrivs det mycket om smärta.
Smärtan över att ha blivit sviken. Hur den smärtan fullständigt kan krama musten ur dig och hur den skär som knivar när det är som värst. Att den verkligen kan göra "ont".
Till viss del kommer nog smärtan stanna kvar. För alltid.
Men på ett annat sätt.
Den finns där, någonstans, som ett diffust dovt muller inom dig, som en svart skugga som sveper igenom ditt inre lite då och då. Men som snällt vivlar ner i sin lilla hörna igen och makar sig tillrätta. Så när känslostormarna yr, virvlar den omkring, utan att ta egentligt fäste, utan bara göra sig påmind. Som om den säger:
-"Jag finns här och Du kan aldrig bli av med mig."
Allt går hand i hand. Glädje och sorg, kärlek och hat.
Trots att livet mer och mer fylls med glädje finns det stunder när det mörka drar förbi. När man blir ledsen och när man blir arg. Varför skulle det drabba just oss?
I går när jag skulle sova kände jag hur det fladdrade till. Att smärtan ville ta fäste. Men istället för att jaga upp mig så makade jag mig bara närmre honom, tag hans hand i min, borrade in näsan vid hans hals samtidigt som jag tog ett djupt andetag och lät lugnet komma. Allt lade sig tillrätta igen.
Eyla
Smärtan över att ha blivit sviken. Hur den smärtan fullständigt kan krama musten ur dig och hur den skär som knivar när det är som värst. Att den verkligen kan göra "ont".
Till viss del kommer nog smärtan stanna kvar. För alltid.
Men på ett annat sätt.
Den finns där, någonstans, som ett diffust dovt muller inom dig, som en svart skugga som sveper igenom ditt inre lite då och då. Men som snällt vivlar ner i sin lilla hörna igen och makar sig tillrätta. Så när känslostormarna yr, virvlar den omkring, utan att ta egentligt fäste, utan bara göra sig påmind. Som om den säger:
-"Jag finns här och Du kan aldrig bli av med mig."
Allt går hand i hand. Glädje och sorg, kärlek och hat.
Trots att livet mer och mer fylls med glädje finns det stunder när det mörka drar förbi. När man blir ledsen och när man blir arg. Varför skulle det drabba just oss?
I går när jag skulle sova kände jag hur det fladdrade till. Att smärtan ville ta fäste. Men istället för att jaga upp mig så makade jag mig bara närmre honom, tag hans hand i min, borrade in näsan vid hans hals samtidigt som jag tog ett djupt andetag och lät lugnet komma. Allt lade sig tillrätta igen.
Eyla
Att må bra.
Jag har läst din kommentar flera gånger, Leia.
Och jag tror du har helt rätt. Det som gör ondast är måhända att man känner att man svikit sig själv. Att man låtit någon annan trampa på en, förnedra och förminska. Att man genom att stanna kvar och försöka förlåta inte har stått upp för sig själv tillräckligt och på grund av det inte kan må riktigt bra.
Men.......för det finns ju ett men, vad är rätt och vad är fel? Hur blir man riktigt lycklig igen? Om man har en man som ångrar sig så att hjärtat blöder och gör ALLT, precis ALLT för att försöka ställa allt tillrätta.
Om man själv känner att man älskar och att det finns mer.................
Kan man se sig själv i spegeln och verkligen må bra när man någonstans inom sig tvivlar på att det skulle vara rätt att gå?
Livet balanserar på en tunn tråd. Din livskamrat har svikit dig. Men ångrar sig och vill göra vad som krävs för att ställa allt tillrätta. Du måste ta ett beslut.
Det är inte helt lätt.
Precis som Du så har jag också förändrats.
Han och jag har förändrats. Det är ett nytt förhållande. Vi har börjat om.
Det är livsviktigt att börja om. Bygga en ny grund att stå på.
Jag blir så innerligt glad av att höra att Du mår bra. Att Du är tillfreds med Dina val. Att de var rätt för Dig.
På grund av hans ånger och hans sätt att agera så har mina val varit förhållandevis lätta. Jag tänker inte ge upp på oss. Och jag vet att vägen kommer vara slingrig och lång. Det låter tokigt, jag vet, men jag litar på att han kommer vara där för mig. Att han kommer hjälpa mig att må bättre. Att vi tillsammans skapar förutsättningar för att läka.
Jag tänker på Dig, Leia och önskar Dig allt gott!
Eyla
Och jag tror du har helt rätt. Det som gör ondast är måhända att man känner att man svikit sig själv. Att man låtit någon annan trampa på en, förnedra och förminska. Att man genom att stanna kvar och försöka förlåta inte har stått upp för sig själv tillräckligt och på grund av det inte kan må riktigt bra.
Men.......för det finns ju ett men, vad är rätt och vad är fel? Hur blir man riktigt lycklig igen? Om man har en man som ångrar sig så att hjärtat blöder och gör ALLT, precis ALLT för att försöka ställa allt tillrätta.
Om man själv känner att man älskar och att det finns mer.................
Kan man se sig själv i spegeln och verkligen må bra när man någonstans inom sig tvivlar på att det skulle vara rätt att gå?
Livet balanserar på en tunn tråd. Din livskamrat har svikit dig. Men ångrar sig och vill göra vad som krävs för att ställa allt tillrätta. Du måste ta ett beslut.
Det är inte helt lätt.
Precis som Du så har jag också förändrats.
Han och jag har förändrats. Det är ett nytt förhållande. Vi har börjat om.
Det är livsviktigt att börja om. Bygga en ny grund att stå på.
Jag blir så innerligt glad av att höra att Du mår bra. Att Du är tillfreds med Dina val. Att de var rätt för Dig.
På grund av hans ånger och hans sätt att agera så har mina val varit förhållandevis lätta. Jag tänker inte ge upp på oss. Och jag vet att vägen kommer vara slingrig och lång. Det låter tokigt, jag vet, men jag litar på att han kommer vara där för mig. Att han kommer hjälpa mig att må bättre. Att vi tillsammans skapar förutsättningar för att läka.
Jag tänker på Dig, Leia och önskar Dig allt gott!
Eyla
Tom på tankar, tom på ord.
Den senaste tiden har det varit lite berg och dalbana för mig.
Jag intalar mig själv att det är på grund av årstiden och att jag fortfarande förknippar så mycket smärta med julen och allt därtill. Det handlar om att överleva julen och komma ut hel på andra sidan.
Jag märker att jag blir mer och mer arg ju mer tiden går. Mer arg och mindre ledsen.
Fan ta dem, båda två.
Hur i helvete kan man behandla en annan människa på det ruttna vis de gjorde?
I natt drömde jag så konstigt. Det var en rörig dröm och den var fylld av ångest över det som hänt. Men.......jag träffade henne på ett café. Hon satt där och såg självbelåten och självsäker ut. I alla fall....så stegade jag fram till henne och bad henne dra åt helvete. Sen slog jag henne. Lappade till henne rakt över käften så hon blev alldeles röd. Det kändes bra inom mig. Att få ut aggressionen.
I samma dröm gjorde jag slut med honom. Sa till honom att berget var oöverstigligt och att hans svek förstört allt för all framtid. Jag ville se honom ledsen. Ville se honom våndas över att förlora mig. Inse vad han gjort.
När jag vaknade var jag bara tom.
Tom på tankar, tom på ord.
Eyla
